Superpretto

...i ett samtal om det där som jag helst inte ville veta. En fråga fick fel svar och jag brast i tusen bitar.
Jag låg utspridd som ett krossat Duralexglas på golvet och försökte att sopa ihop mig själv.
Jag förstod att det var lönlöst att limma ihop det som varit, den känsla som en gång fått min kropp att leva om skulle aldrig mer kunna kännas igen. Lim skulle kanske lura någon att jag var hel...men inte mig själv. Fogarna skulle skava, streta och värka. Självkänslan var som en pöl av kvicksilver, omöjlig att fånga in igen.
Jag samlade upp de bitar som fanns av glaset och grät. Grät för det som gått om intet, det som kanske kunnat vara något fint.Nu var allt smutsigt och fult. Ilska och sorg i en osmaklig röra. En spya av det som varit kärlek...på riktigt!

Jag hängde med huvudet men fann en anledning att inte gå under. En anledning till att le igen skymtade snabbt förbi. Jag log, blev allvarlig och log igen. Ville jag vara glad? Ville jag hälla mina glasbitar i någon annans knä?
Av obetänksamhet gjorde jag det sistnämnda, och mina skärvor föll mellan knäna på honom. Han var skärvor och dem ville inte jag ha i mitt knä. Han ville inte ha dem lagade av mig. Han ville inte ha mig.....
Jag sopade ihop de största bitarna av mig själv..IGEN...och sprang fort som f-n. Inte igen...inte NÅN skulle få krossa mitt hjärta och livsglädje....IGEN.
Aldrig mer vill jag ge någon den chansen...
Att visa sitt hjärta igen känns som en omöjlighet. Jag har låst in det och slängt igen dörren så hårt att jag inte ska kunna öppna den.
Bara en jordbävning, en naturkatastrof kan sila fram det som jag en gång kallade förälskelse, kärlek, passion och åtrå. Jag släpper inte ut mitt hjärta på egna äventyr...inte ens med livvakt. Nej, mitt hjärta har fått husarrest.
Kom inte nära, jag känner inget!

Mitt i smärtan kom så befrielsen. Jag slapp allt vad kärlek utsatt mig för. Allt jag utsatt mig själv för. Jag behövde ingen! Jag hade MIG och det var fullt tillräckligt! Glaset var lagat och halvfullt...inte halvtomt
Mitt hjärta nådde dem som verkilgen förtjänade det. Dem som så ofta ger sitt hjärta till mig. Jag kunde ge MIG värmen av mitt hjärta och skapa mitt egna lilla energiverk. Jag drevs runt av känslan att slippa. Slippa ta det onda med det goda. Nu fanns det bara gott och jag förtjänade det. Jag mår bra, jag vill ha det bra!

Mitt hjärta hittar till dem som förtjänar det....men i kärlek orienterar jag dåligt. Och vet du vad? Det är HEEEELT fint med mig! Jag är gärna en tiltad kärleks-gps. Jag mår bra, utan!
Faktiskt så bra att jag tror att allt annat som har med förälskelse kommer att göra saken sämre....
Ja, så är det.....LIVET....det är MITT och jag älskar det!

Pysselhelg....det betyder att jag har pyssel-ADHD och grejar oavbrutet. Denna helg har min nya blogg öppnat (se inlägg nedan) och där ryms bara ätbart....så jag lägger in annat pyssel här tillsvidare.

Jag fixade till ett collage på köksväggen..en sisådär 120x60cm av gammal reklam från 50-talet.
Hittade tre tidningar från -50 och -56 på loppis. Amerikanska LIFE, italienska EPOCA och Svenska Journalen. Blev förälskad i de vackra bilderna i reklamen...bestämde mig för att pinna upp dem...så nu kan jag se på dem varje dag! 




Fixade ett flaggspel av vaxduk oxå. Tänkte att det funkar fint att ha utomhus men även inomhus för att liva upp lite.


Sen har jag ju bakat såklart...har ju bestämt mig för att vara självförsörjande på bröd!


Recept finns på http://lillabageriet.blogspot.com

Superpretto? Absolut!!!!

Puss

Jag har startat upp en ny blogg med ett helt annat innehåll på http://lillabageriet.blogspot.com

Välkomna in!

Tappade bort något...nånting försvann efter vägen. Jag märkte det inte direkt då det hände...det tog en stund innan jag insåg att det var borta. Vad försvann? Jag är inte säker...men det liksom märktes så tydligt plötsligt. En uppstånden hålighet eller en sten som föll? Både och skulle jag nog vilja säga. Det blev skönt och tomt samtidigt. 
I samma skede fylldes jag upp av en annan saknad del....en som jag saknat eller sluppit...ja, den känslan är också både och. Känslor är så sällan enkla...de är komplexa och mångfasetterade.
Men jag tror att det var som med min garderob inom mig. Den är överdrösad av kläder som ligger i oordning. Det mesta används inte, mycket borde kastas, vissa saker kan kanske bli aktuella igen....mycket få saker är fint, fräscht och kul. Men för att kunna köpa nytt måste man rensa, sortera, göra plats och när man gör det finner man kläder man glömt att man hade...fina kläder som dessutom passar.
Jag har sorterat inom mig...och hittat sidor hos mig, glömda eller undantryckta behov som helt plötsligt fick rum.

Japp, hon är tillbaka! SUPERPRETTO!!!!!! Jag hittade henne i sommarlugnet...och hon blev mycket glad över att få komma fram igen. Hon gillar tävling, att bräcka och slå högst. Inte bräcka andra, utan mig....vara lite bättre än bra hela tiden. Lagom, eller det duger.....armbågades förbi och plötsligt gick jag armkrok med SUPERPRETTO.
Hur många sysslor kan man hinna på en dag? Hur piffat kan ett hem bli? Hur många goda saker kan man baka? Hur perfekt kan en utflykt bli? Ja, jag leder ligan...jag är bäst...för mig själv...jämfört med mig...förut....det räcker liksom.

Jag vet att SUPERPRETTO kommer att få ta lite semester snart igen...hon är liksom som en sommarklänning. Hon kan hänga med en bit in på hösten...sen blir det för plågsamt...för energikrävande och för jobbigt för mig själv.

Men hon har fått mig att njuta lite extra av min tillvaro i sommar eftersom hon tvingar mig att göra saker hela tiden som jag inte gjort på länge. Att gräva i trädgården, binda upp rosor och plantera nytt....leder till närvaro...båda fötterna i daggvått gräs, härliga dofter och solens värmande strålar i nacken istället för laptopens värme på låren. Hon leder mig till "tycka om". Baka, laga mat och pynta. Gå på loppis, renovera möbler och umgås. Vara mamman hela dagen och fascineras av barnens påhitt och djävulskap istället för att irriteras.

Det är bra att rensa ibland...överallt...hemma, ute, inne och i huvudet. För att inte tala om allt som plötsligt får plats....dörren går liksom att öppna igen...utan att jag skäms. Jag kan sortera in på en gång...på rätt plats så det blir enkelt att hitta det jag ska ha...när jag vill. SUPERPRETTO strukturerar....och jag älskar´t!

Puss

Solnedgång med kallt i handen
Tår begravda ner i sanden
Barn som skrattar, fnittrar, ler
ger mig kærlek mer och mer

Fiska krabbor, barnen spænda
nær som helst kan det hænda.
Ett napp, ett krabba nyper fast
Vi rycker upp allt i en hast.

Varma klippor, salta stænk
Hær sitter jag..jaa, tænk..
så underbart livet kan va
att få njuta så hær varje dag.


Puss

Jag skulle nog kunna bli världsmästare i analys. I att fundera, vrida och vända på saker. Se situationer ur olika perspektiv...fågel, groda...nu är vi där igen! Men vad jag vill komma till är att jag inte gärna gör det egentligen...analyserar alltså. Jag tvingar mig att göra det eftersom att jag vet att man inte alltid kan se en sak på ett sätt, utan vi har alla egna sätt att se på. Sannolikheten att jag ska se det exakt på det vis som avsändaren avser är minimal..jag vet! Men jag kan komma i närheten iallafall....så det kan vara en vits med det.
Jag utgår i varje fall inte från att alla tänker som jag...även om jag tycker att det vore enklast. Men när jag möter en som faktiskt gör det...tror jag ändå inte på den utan att det finns något lurt och en skillnad.
Varför analyserar jag då? För att jag inte riktigt vet! För att jag önskar svar...som jag inte ändå törs fråga efter. Då kan man lägga extremt mycket tid på att fundera på hur svaret skulle låta och varför. Varför törs jag inte fråga? Jo, för att jag vet inte om frågan skulle kunna göra saken bättre eller sämre....och risken att få ett dåligt svar finns....idiotiskt tänkt....JAG VET! Men ibland ska man inte vara för frågvis. Låta saker ha sin gång...inte stressa fram svar som ändå inte blir rätt framma och säkra. Men det där med att avvakta och ha tålamod är inte min starka sida...eller...jo, jag är bra på det..men kan må riktigt skit under tiden det sker. Jag har gjort det så många gånger den senaste tiden att jag känner igen en antågande analysperiod på stegen. Vill inte längre, har inte energi och lust! Saker måste lösa sig av sig själva ....men jag tar in dem i farstun...tittar på dilemmat uppifrån och ner...funderar på om jag ska ta in saken för vidare analys...eller kasta ut igen. Så ska det sollas bland tidsstjälande funderingar... Observera SKA.....det betyder inte att jag GÖR så.
För som jag sagt...jag gör det ofrivilligt och av tvång...eftersom jag inte vet...eftersom jag inte frågar....eftersom jag inte törs...eftersom jag är feg...eftersom jag är dum...
SÅ är det...dumma mig! Det här får funderas på...i jordgubbslandet!

Puss

Hur gör man för att vara en så bra och förstående förälder man kan? När man längtat och längtat efter sina barn och de vill inte komma hem....de vill vara med sin pappa.
Bra...kan man tänka...att de har en så bra pappa som de vill tillbringa tid med. Så ska jag tänka...men det är ju lättare sagt än gjort. När den lille säger att han saknar pappa då det gått 30 minuter sedan han åkte...när den store hänger med pappa hem istället för att sova här....när man som mamma står där med sitt stora bultande hjärta beredd att ge det till sina barn innan de ens kommit innanför dörren. Var gör jag då av hjärtat? Stoppar tillbaks det i kroppen och sväljer min längtan....ompaketerar mina känslor för att inte visa dem att jag tycker annorlunda.
Jag vill aldrig ge mina barn skuldkänslor för att de väljer en förälder framför en annan....det måste de ha rätt till. Men det betyder inte att jag inte bryr mig att det inte känns i ett mammahjärta fullt av längtan att få älska...mina fina barn!
Nästa gång är det mig de saknar, längtar efter och inte vill åka ifrån....det jämnar ut sig...sen!

Puss

Om jag kunde välja min midsommar skulle jag ha valt precis som den jag nyss firat…med undantaget att mina barn inte var med mig. De fattades mig verkligen! Men att sitta på en klippa vid havet och se solen gå ner…tillsammans med underbara människor ett kallt glas rosé är en sådan känsla och en njutning för själen.

Midsommaraftonen startades med ett morgondopp i havet…friskt och uppstramande må jag säga. Men väldigt skönt. Sedan en trevlig frukost i solen…en kaffe och en massa skratt. Skratt har varit det som denna helg har bestått mest av. Skratt som kommit från magen…direkt och utan kvävningar. Skratt som värmt hela mig, porlat fram, exploderat ut eller sköna leenden. Hur vore livet utan skratt?  

 Mitt på dagen dukades det långbord i trädgården med havet som bakgrund. Sill och snaps och sång…sedan bar det iväg till vikens traditionella midsommarfirande. Här…ungefär då…fick jag nypa mig i armen. En vacker äng vid havets rand befolkades av människor från bygden. Alla plockade blommor för att pryda stången…några satt kvar på filtarna och njöt av solen. Min syster och jag gick upp i smultronbacken och plockade näven full av solmogna smultron. I ett enda svep åt vi upp dem…njöt av det fantastiska av att vara just där. just då och med varandra. Sedan dansades det och godisregnet fick barnen och även vissa vuxna att skina upp och kasta sig i gräset för att fylla påsen.

 Vi promenerade hem för att inta jordgubbar och glass…mer skratt och en massa kärlek. Jag nöp mig i armen igen….

Kvällen bjöd på bad i havet, grillning och fotbollsmatch där de vuxna blev barn och barnen blev vuxna. Det blir lätt sådär …framåt kvällen en midsommarafton. Det är viktigt att vinna. Natten gjorde sitt intrång…trots det underbara sommarnattsljuset och vi alla kröp till sängs med ett leende på läpparna.

 Dagen därpå fick jag vara med om att fiska strömming. DET var roligt! Riktigt tokroligt! Jag och min syster blev helt begivna och ville aldrig sluta. Mitt i fisket kom ett otroligt regnväder in över oss. Regnet piskade i ansiktet och jag bara log. Njöt att stunden som var….så levande! Vi gav oss ut igen efter regnet….drog upp en sisådär 200 strömmingar och skrattade IGEN…hela tiden skratt! Rensningen tog en timma men det kändes som 5 minuter. Det går ju så fort när man har roligt!

Jag är så otroligt tacksam för den helg jag fått vara med om. Den har varit bortom all förväntan…och det säger inte lite! Jag känner mig fylld av glädje men med önskan om mer…Mer skratt, mer själanjutning och mer känslor av att leva i nuet.

 TACK!!!

 Puss

När äventyret står och knackar på dörren är inte jag sen att komma ut och leka. Vad livet kan erbjuda måste man ta hand om. Eftersom man aldrig vet vart det bär hän...är det lika bra att vara med och leka...på äventyrets villkor. D.v.s. det kan bli jättebra, jättefel eller ingen skillnad alls. Men om chansen att jag blir nöjd över mitt val att leka med äventyret är mer än 30%...kan jag definitivt överväga saken....om det samtidigt känns som att felet som kan uppstå är något mindre än 30%. I´m in! For sure!

Så talar jag när jag är på mitt allra tuffaste och coolaste humör. När jag inte är det...måste oddsen för att det ska bli hellyckat....vara minst 50%...om inte ens då är det säkert. Jag velar...tvekar...kalkylerar riskerna...ångrar....vågar...backar....vågar igen...tar ett steg fram...backar tre...snubblar ett....sen sätter jag mig och funderar!

När är jag det dära tuffa? När är jag den dära veliga? Jo, om vartannat...hela tiden numera. Vaknar tuff, käkar frukost som velig. Äter lunch som en cool typ, middag som en krake. Borstar tänderna stenhård....kör med tandtråd som den rädda personen. Lägger mig lugn och säker...vänder mig om med tvekan.
Det går lixom fram och tillbaka hela tiden...så mycket att jag vill ha semester från mig själv. Jag är trött på mig! Kan man inte bara byta med någon en stund...få vila i nån annans personliga dilemman...eftersom jag inte behöver lösa andras problem. Då skulle man få lite perspektiv på sig själv....och andra.

Jag kan ibland se mig själv ovanifrån. Mest som en krake som kryper under elstängsel...så fort jag börjar känna mig säker och tittar upp var jag är...får jag en sjuhelvetes stöt så jag skickar ner huvudet igen och slickar leran ett tag till. Tills nästa mod infaller!

Om jag skulle ta och titta på mig själv underifrån...då skulle jag se en stor tjej med en reslig kropp. Hon tar stora kliv och verkar bestämd. Så skulle jag vilja tänka oftare....underifrån. Vet inte om jag skulle vilja se så många andra underifrån..men men. Groda....före fågel alltså? Groda...fågel..groda...fågel...nä, nu får jag ta och bestämma mig!
Hur ska jag ha det egentligen?

Långa kvällar, ljusa nätter, tidiga soluppgångar och morgnar som liknar varandra gör att dagarna flyter ihop på ett subtilt vis. När saker och ting sker blir mindre tydligt....bara att de sker. Skeenden som ger avtryck i sommaren...som gör skillnad för mig.
Ingen kan spå in i framtiden på riktigt om vi ska vara realistiska, ingen kan veta vad som väntar bakom nästa gathörn. Vi kan bara gissa, anta och ponera hur vår morgondag ser ut. Facit av dagen kan vi läsa i sängen med huvudet på kudden. Då ser vi om dagen blivit som vi trodde att den skulle bli. Jag tycker att mitt facit stämmer illa med mina gissningar i stort sätt jämt. Det blir inte ofta som man tänkt sig, men i bästa fall blir de bättre än förväntat. Då är vi glatt överraskade, glädjen som smittar omgivningen..glädjen som får andra att se lite mer positivt på livet, se möjligheternas horisont komma närmre. 
Blir det sämre än förväntat är besvikelsen stor. Besvikelse är skit! Den kan vi oftast inte skydda oss helt ifrån. Den kryper in under skinnet och svider som ett fall i en brännässelbacke. Svedan försvinner med tiden...men den är ihärdig medan det pågår. Hur många besvikelser vi än råkat på...verkar det som om vi aldrig blir immuna. Vi kan få en ny besvikelse i ny form som inte redan är känd i sinnet. Då har vi dåligt med immunförsvar på rätt ställe. För visst ökar vi vårt försvar succsesivt för att vara redo för en besvikelseattack....men vi måste veta var attacken sätter in för att ha nytta av det. Blir vi för mycket rustade för besvikelser blir livet snart torftigt och begränsat. Vi utsätter oss inte för risker där besvikelser kan uppstå. Går på säkra kort och nöjer oss med mindre och mindre.
För att kunna leva livet mer fullt ut får vi ta alla risker med alla chanser. De kommer liksom lite omvartannat...och vi vet ju som sagt inte vad som väntar bakom hörnet...vad består vår morgondag av? Vi måste våga att somna för att sedan vakna igen så att vi kan utforska de skeenden som ger oss antingen en möjlighet en trevlighet.....eller en otäck besvikelse...det är liksom det som är livet...ju!

Tänk vad härligt det är när man känner att man bara vill fnittra.....allt känns bara så lätt och självklart!
Min dag har varit grym....vaknade med sol och värme..kaffe och fötterna i gräset. Det knackade på dörren....och där stod min fantastiska barndomskompis Malin som jag känt i 31 år. Åhhh, vad jag blev glad. Hon hade sina fina barn med sig som lekte medan vi pratade och uppdaterade varann om livet. Hon är så härlig som tittar förbi bara så där...hon bor ju 20 mil bort annars så det blir inte att vi ses så ofta som vi skulle vilja.
Sedan blev jag och min andra bästaste Malin bjudna på strandpicknick....vi solade, skrattade, myste hela dagen på en filt. Åt lite gott och njöt av dagen....som det ska vara en söndag i början av sommaren.
Snart kommer min söta systerdotter och myser med sin moster i soffan. Här ska uppdateras igen om vad som hänt på senaste tiden. Vi ses också sällan numera...hon läser i Linköping till bonde. Hon är sååå cool....
Jag har grymma människor i mitt liv...och de gör att det är härligt att vakna upp varje morgon nu förtiden.
I kväll får jag dessutom prata med en till fantastisk människa.....tar de aldrig slut???? Näää, de är mina allihop!

Puss

En humla surrar och en mjuk vindpust smeker mina ben. Någon skramlar med kaffekoppar i sin trädgård och de pratar tyst med varandra. En radio hörs och min kaffekopp ryker och doftar ....söndagsmorgon.
Att öppna sin altandörr denna morgon och ta in försommaren fyller hela mig med livsglädje och inspiration.
Idag blir det en sån där dag då möjligheter tas tillvara och omöjligheter glöms bort. En dag som ger framtiden sina konturer och jag står redo med målarpenseln för att fylla den.
En dag full av skratt, värme och trygghet. Dagen som är den första på resten av min sommar!

Puss